Last Buzz Record Co. - Interview

An Interview (in Swedish)

"Vad jag var bäst på, det var att leta fram begåvningar." Håkan Forshult: skivproducent och ägare till Last Buzz Record Co., Göteborg, intervjuad den 28 mars 2000 av Christer Fridhammar

"From the beginning?" Då var det 50-talet, det var P1. Och då var det Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Ulf Peder Olrog. "Gamla Skivbekanta", P1 söndagförmiddagarna. Vi hade ingen grammofon, det var radio. Vi hade ingen FM radio heller, utan det var en AM radio. Man kunde få in ettan - och väldigt tveksamt tvåan. Och där plötsligt en dag, en lördag i november 1961, råkade jag halka in på "Tio i Topp", ungefär femte eller sjätte sändningen. Dessförinnan hade jag väl av tillfällighet kommit in på "Tonårsskivan" nån gång: Kersti Adams Ray, Johan Sandström, och hört en och annan Tommy Steele-låt. Och så hade vi hyrt i Värmland sommaren -58, och där fick man höra Elvis Presley - och Paul Anka som tydligen var populär i Värmland.

Men så var det då november 1961, och då var det väldigt bra musik. Då blev jag helsåld på dåtidens pop som var lite kvarlevor från femtiotalet: Jerry Lee, Fats Domino, Buddy Holly, Chuck Berry. Plus lite nya Bobbisar: Bobby Vee, Bobby Rydell. Det där var ju 'milksap', det var 'teenybop'. Men det fanns också bra musik: Damita Jo, Clarence Frogman Henry, Elvis Presley dök upp med en och annan låt. Och så var det svenska låtar: Anita Lindblom med "Sånt är livet", Lill-Babs och sånt där.

Nästa steg var någon gång 1964, en sommar, då plötsligt det kommer en trailer för "I blueskvarter", och så får man höra signaturmelodin med Big Walter, "Trouble In Mind". Och då var man helt knäckt. Då föll liksom popens aura, och då var man bluesfan, och det har jag inte hämtat mej från än, faktiskt. Den låtens 'impact' var oerhörd - på mej och förmodligen hela min generation bluesdiggare. Jag tror alla säger samma sak, ta Svenne Zetterberg osv. "I blueskvarter" - den första serien som gick med Olle Helander - den musiketnologiska insatsen han gjorde - man har inte sett slutet än på den process han satte igång.

Dessutom, ungefär vid samma tillfälle fick jag tag i en EP med Roy Orbison som hette "Hillbilly Rock", och då upptäckte jag SUN och rockabilly: ett lika starkt intresse hos mej som bluesen. Men sen måste jag också nämna: tidigare än "I blueskvarter" fanns ju "Swing och sweet" med Leif Andersson. "Smokerings". Som jag visserligen inte alls begrep mej på, vad de spelade, men jag gillade hela stämningen. Han fick mej att gilla swingjazz.

En viktig person (långt senare) var för övrigt Janne Rosenquist, och de träffar han och Stockholms bluesförening hade på Stadsmuseet i Stockholm. Då lärde jag mej allt om Louisianabluesen, Excellobluesen, Jay Miller och allt det här.

Mot slutet av sextiotalet bildades ju så Scandinavian Blues Association och "Jefferson". Och jag kom ju snabbt med där. Vi hade (i Göteborg) nånting som hette Rock 'n' Roll Society. Det blev några artiklar kring det. Via dem så fick jag kontakt med folk: Peter Måhlin på "Jefferson" och Jörn Wounlund inom rock 'n' rollstuket . Vilket ledde mej in i SBA då. Enda tillfället man kunde se en svart amerikansk bluesartist på den tiden var på SBA:s årsmöten. Så vi kuskade alltid runt: till Norrköping, -73 då det var Lightnin' Slim och Whisperin' Smith, vi var i Kalmar -76 med Big Walter, Eddie Taylor. Vi var i Örebro -75 när det var L.C. "Good Rockin'" Robinson, Sonny Rhodes, Floyd Dixon.

Jag var ju med och startade Göteborgs Bluesförening, den ursprungliga. Det var medan jag jobbade på "Musikens Makt". Jag gjorde en intervju med han Volvo Slim (Claes Ahlstrand) och Nisse Hansson. Det var nog hösten 1975. Sen var jag med litet i den bluesförening som följde därefter, den som höll till på Landala och som Annika Clemons höll i. Ett andra försök i Göteborg. Sen följde då Anders Svenssons försök som senare övertags av de tjejerna som driver det idag, bluesföreningen på Henriksberg.

Tillbaka i tiden: 1970 åkte jag till USA medförande lite goda adresser från Peter Måhlin, och kom i kontakt med Chris Strachwitz på Arhoolie, som tog mej till en bar i Berkley där vi lyssnade på L.C. "Good Rockin'" Robinson. Jag skrev en artikel om honom i "Jefferson". Jag träffade Dave Alexander som kompade honom på piano - och skrev en artikel om honom också.

Och så lärde jag känna Mike Bloomfield: Jag hade köpt en gitarr av en gitarrbyggare i San Francisco som mest byggde gitarrer åt såna som Fleetwood Mac. Jag ville lära mej att spela slide i öppen E-stämning, och jag hade fått Mikes telefonnummer från Lee Hildebrand eller möjligen Chris Strachwitz. Då bodde jag i en viktoriansk träkåk uppe i Castro tror jag det hette, på motsatta kullen mot Haight Ashbury. Ett sånt riktigt hippietillhåll. Där fick jag låna ett rum av goda människor - som jag inte kände innan. Så jag ringde honom och frågade om han hade lust att komma över, sa att jag skrev lite för "Jefferson", att jag hade köpt en ny gitarr.

"Jaaa", sa han, "får jag några dollar till bensinen så kommer jag". Så han hoppade i sin gamla dåliga bil och körde dit. Det fanns en stor tvåvåningsbalkong på baksidan av huset mot gården. Vi satte oss där och så visade han mig hur man spelade, i öppen E-stämning. Som slide med bottleneck - eller som en lapsteel med ett stål och med upphöjd sadel. Annars slamrade det för mycket. Och så gjorde jag en intervju med honom, bara rakt av så, om hans musikaliska bakgrund. Den är aldrig publicerad. Jag gjorde sex intervjuer i USA och av dem publicerades tre i "Jefferson", tror jag: L.C. Robinson, Dave Alexander och Chris Strachwitz.

Apropå L.C. "Good Rockin'" Robinson: L.C. hade två önskemål i sitt liv - han var redan över sextio: han ville göra en ordentlig LP-skiva (han fanns bara på samlingsplattor och gamla stenkakor och sånt), och så ville han turnera utomlands en gång. Så pratade jag lite med Chris Strachwitz - och L.C. fick faktiskt en fullängdare - och en fullängdare till tror jag, på ett annat bolag, med Muddy Waters kompband.

Och så fick han en spelning utomlands: i Örebro. 1975 tror jag att det var. Med Telje Bluesband på kompet, och två bra blåsare ur Stockholms jazzelit. Och så sjuhundra entusiastiska bluesdiggare! Han var i paradiset. Han hade aldrig varit med om något liknande. Han jobbade i ett tvätteri på dagarna och spelade på små syltor på kvällarna. Och så hamnade han mitt i Sverige bland en massa vita människor som älskade honom. Han var stjärna! Han åkte hem helt omskakad. Han gick bort ett halvt år senare.

Och hur föddes skivproducenten Håkan? På senare delen av sextiotalet började man ju skaffa rullbandspelare. Min kompis Fred som då hade börjat spela gitarr blev mitt första inspelningsoffer i hans pappas garage på Hisingen. Sen fortsatte man att spela in klasskompisar som hade popband, det var ju såna där Beatlesplagiat mest.

Sen på alla dom här SBA-konserterna spelade jag ju in på en kassettbandspelare. På den tiden var det ingen som hade något emot att man gjorde bootleg-inspelningar, för de kom ju aldrig ut ändå - och jag har fortfarande alla kvar. Så när Calle Engström var här och gästade för nån månad sedan med Mönsterås Bluesband så gav jag honom som en överraskningspresent en full inspelning av SBA-konserten 1976 i Kalmar med Eddie Taylor, Slim Notini och Big Walter Horton. Det blev han någorlunda överraskad av misstänker jag!

Jag flyttade till Stockholm i början på sjuttiotalet, läste filmvetenskap och fick jobb på POGO Produktion, ett audiovisuellt läromedelsföretag. Jag producerade nåt som jag tror hette "Så blev det pop": Del 1. Från Blues till Bill Haley, Del 2. Från Bill Haley till The Beatles och Del 3. Från The Beatles till Blå Tåget - ett AV-läromedel som Håkan Sandblad och Tommy Rander skrev texten till. De hade gjort en bok som hette "Rockens roll" som bl.a. gick som artikelserie i tidningen "Musikens Makt". Via den kontakten fick jag jobb på "Musikens Makt" när jag flyttade tillbaka till Göteborg 1974. Jag var allt-i-allo: gjorde layout, repro, intervjuade folk, gjorde adressregister. Jag skrev lite också: stod för blues- och rock 'n' rollrötterna. Försökte recensera amerikanska bluesutgåvor. Lite motvikt till den politiska proggen.

Jag slutade 1976 efter ett och ett halvt år. Då hade jag lärt känna en massa musiker och andra inom musikvärlden, på tidningar och skivbolag, främst inom den svenska 'independent-rörelsen': MNW, Silence, Musiklaget, Nacksving. Och så hade jag lärt känna Challe (Stefan 'Challe' Åström, även känd som 'Charlie') som jobbade på Journalisthögskolan och som hjälpte oss med tryckningen. Numera är han radiotekniker i Hudiksvall, tror jag.

Och då startades skivbolaget Sista Bussen? Jag har en kompis som heter 'Marke' som var på "Musikens Makt", var distributör i Stockholmsområdet. Han är musiker själv och har Sveriges första punkband, "Hela Huset Skakar". Våren 1978 startade vi skivbolaget Sista Bussen, för att ge ut en inspelning med hans band. Gjord i MNW-studion för en samlingsplatta som aldrig blev utgiven. Så då kom den första singeln ut sommaren 1978, precis i början av punkvågen, när singlar blev populära igen. Proggarna gav ju bara ut LP-skivor.

Hösten 1978 började Challe Åström och jag att bygga en inspelningsstudio här i Haga. Han var ett tekniskt geni - och en typisk surplusman. Ingenting fick kosta några pengar. Antingen köpte man det begagnat eller köpte man det på Josty Kit och byggde det själv. Maximalpriset någonsin var 700:- eller 800:- kronor.

Den 3 februari 1979 var studion klar för inspelning. Ett historiskt datum: exakt tjugo år efter dagen Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper dog. Den dagen spelade vi in Blå Schäfer, som spelar reggae. Och efter en kort tid spelade vi in Freddie Wadling, hans debutplatta - och vi gav också ut Clas Yngströms första platta med Sky High. Och Slobobans Undergång som är punk. Vi gav också ut Claes Ekenstam, som idag är fil. dr. i Idé- och lärdomshistoria. Och så Carl Michael von Hausswolff som idag är en internationellt känd koncept- och performancekonstnär.

Då finns alltså skivbolaget Sista Bussen i två städer: Marke jobbar i Huddinge utanför Stockholm, jag är i Haga i Göteborg. Så småningom blir det ohanterligt. 1981 delar vi upp oss i två separata etiketter: min del blir Last Buzz - och Sista Bussen finns kvar i Huddinge. Last Buzz utvecklas mot engelskspråkig blues och rock under resten av 80-talet.

Jag hade egna drömmar: Jag ville nån gång spela in en SUN-artist. 1979 uppträdde Warren Smith i Herrljunga. Challe och Hausswolff spelade in honom live med studions bandspelare som vi hade släpat dit. Den sista spelningen han gör i Sverige - den sista spelningen han gör i sitt liv. Sen ville jag också ha nånting inspelat i SUN-studion och utgivet på labeln. Vi spelar in Teddy Hill 1979/1980 i vår studio. Men 1990 är han över i Memphis och spelar in en platta i SUN-studion med "Sun Rhythm Section" på komp. Det är den sista plattan jag mastrar för vinyl. LPn kommer ut på hans eget bolag, men en av låtarna finns med på en av våra tre samlingsplattor.

Nästa steg i historien: studion upphör 1981! Renovering i Haga och vi får inte vara kvar. Studion hette f.ö. Chall Ljud, mest för att det var "tjall" på linjen mest hela tiden. Man skickade ut musikerna med ett "Nä, nu får ni ta en timmas paus för jag ska löda ihop det här". Allt var lösa delar i pappkartong, ungefär. Det stack upp en massa sladdar.

OK, studion stängs. Så får jag kontakt med en kille som heter Jörgen Sangsta. Han har en studio i f.d. badhuset på Södra Allégatan i Haga: Renströmska Badanstalten som numera är väldigt fint renoverad. I den gamla dambastun har han en studio. Kaklet är kvar och det är högt i tak. Taket är ett tunnvalvstak, uppbyggt av tvärgående järnvägsräls med valv mellan varje räls. En mycket märklig akustisk miljö.

Den här perioden varar i tio år 1981 - 1991. Det sista vi spelar in i Renströmska är med Day Warren, den sista vinylen. Den är inspelad en bit in i oktober och jag tror att Jörgens hyreskontrakt hade gått ut den förste oktober. Det var liksom 'overtime'. Och den tekniska utrustningen var inte heller betald så den var också 'overtime', så vi väntade bara på att vilken dag som helst så kommer kronofogden och hämtar bandspelarna! Men vi lyckades spela in det hela då, fast vi hade inte hela kompet. Det är bara Day Warren på sång och gitarr, flera gitarrpålägg, pianisten på piano, och sen dom och jag på handklapp.

Vad händer sen? Jo, vi har fått kontakt med Nightcats. Vi har sökt pengar för Nightcats och vi har fått pengar från Kulturrådet för att ge ut en platta. Nightcats hade då sin replokal i Musikens Hus. Och högst upp under takåsarna ligger Studio Helikopter. Alltså: precis lagom när Studio Urania (badhuset) säckar ihop, då flyttar vi inspelningarna till Helikopter (1991).

Så utkom Nightcatsplattan ("Got Blues If You Want It!") 1992. Den fick ju väldigt goda recensioner och blev utsedd till Årets Bluesplatta 1992 av A-Pressen. Dessförinnan var det faktiskt inte så mycket blues på Sista Bussen/Last Buzz. Så det var 'long time overdue' att sätta tänderna i det. Numera är ju Last Buzz definitivt en bluesetikett. Jag kände också att det var strategiskt riktigt: att det var bättre att vara stor i en liten niche än liten i en stor niche. Jag hade flera gånger försökt påverka små Göteborgsetiketter att gå samma till något större, men misslyckats. Så jag kände att OK, då fortsätter jag att vara liten - och profilerar mej i stället med musik som jag kan och som man faktiskt kan nå ut med, som folk köper.

Så beger vi oss in i norra Europas minsta skivbolagskontor, en 11 kvadratmeter stor (liten) underbar värld av skivor, pärmar, klipp, affischer. Här kan man beundra hela Sista Bussenhistorien i form av blanka omslag till singlar, EP, LP och kassetter. Men eftersom vi skriver för "Jefferson" sparar vi detta till ett annat forum och kollar in just de bluesCD som Last Buzz givit ut. Kommentarer, Håkan?

Sue's Blues: "Wild Women" BUZZ 7001 (1994). Den digitala EP-epokens inledning. Hon har haft 'time out' på senare tid, hade väl svårt att hitta de rätta kompmusikerna till en uppföljningsplatta i hennes eget namn. Men hon skriver nya låtar nu, var här i söndags och spelade upp några egna kompositioner där hon kompade sig själv på gitarr. Hon är på gång och vill gärna göra en fullängdare.

Det var den enda bluesEPn förutom Björn Boströms "Tillstånd" - så vi går vidare till bluesfullängdarna på CD:

Day Warren: "Rock 'N' Roll Blues" BUZZ-8001 (1990). Inspelad i Urania-studion. Den skivan tycker dom väldigt mycket om i USA och i Australien. Vi var t.o.m. inbjudna till den stora South By Southwestfestivalen (SXSW) i Austin, Texas. Det är det enda av mina band som fått en inbjudan att framträda där. Det var helt rätt för dom. Hallands stolthet.

Nightcats: "Got Blues If You Want It" BUZZ-8002 (1992) och Nightcats: "Tune In The Blues!" BUZZ-8003 (1995) Båda inspelade i Studio Helikopter. Sen upplöstes ju bandet och det blev inte mer med det. Mr Bo håller just nu på och mixar en platta med sina Voodooers. Den första Nightcatsplattan sålde ju väldigt bra, de var ute och spelade och fick mycket uppmärksamhet.

KnockOut Greg & Blue Weather: "Blues Disease" BUZZ-8004 (1995). Lasse Olsson i Nightcats tipsade mig om Greger som han tyckte var en bra munspelare, och då kommer vi in på kapitlet med Blue Weather! Tidigare hade de givit ut tre kassetter på egen hand, då hette de Bluesväder.

Dominators: "Rough Ride" BUZZ 8005 (1996). Jag fick kontakt med dem via Palle (gitarristen Paul Epäilys) från rockabillykretsarna - dessutom var de KnockOutfans och missade aldrig en spelning. Jag kände Stefan (Dafgård) också - och sen upptäckte Jan (Nordstrand) och jag att vi hade det litterära intresset gemensamt. De spelade på 1995 års festival, vi gav ut plattan till 1996 års upplaga, och 1997 träffades vi igen på festivalen och då sa' Janne: "Nu är det dags att spela in en ny platta." Sen skiljdes vi åt, och så blev det inte mer (p.g.a. att Jan gick bort). Man gjorde ju en låt senare till samlingsplattan ("All That Blues From Sweden, Vol. 2") med Jim (Ingvarsson) på trummor. Men det sista jag hörde var att nu hade de faktiskt funderat på att samla ihop sig i replokalen igen.

Bluebirds: "Walkin' On Thrills" BUZZ 8007 (1997). Ett brottargäng. Först spelade de in en full produktion i Köpenhamn. När de kom tillbaka för att göra pålägg var alla originaltejper, alla 24-kanalare borta. Utsuddade. Alltså fick de sätta sig ned och spela in det mesta på nytt. Men det gjorde den bara bättre! Så välförberett är det få plattor som har gjorts. Inte undra på att den tog folk med total storm. Så goda omdömen har jag aldrig fått på en platta hittills.

Clas Yngström's Big Band Experience: "Purple Haze" BUZZ-8008 (1998). De amerikanska rättighetsinnehavarna, alltså Jimi Hendrix släktingar, tyckte inte alls om att vi givit ut plattan utan att fråga om lov, trots att vi mycket noggrant deklarerade vem som hade skrivit alla låtarna, och betalt allting. Vi gör det inte på trio utan arrangerar om det för storband - som Hendrix själv hade velat göra men aldrig hann. Och så kommer några dumma svenskar och gör det utan att fråga om lov. Vi är förbjudna att pressa några nya plattor.

Sam Rocket and his Blues Prisoners: "Launched" BUZZ-8009 (1999). Jag fick kontakt med dem på Mönsteråsfestivalen 1998. De vann tävlingen där. Jag tyckte det var ett så himla trevligt band så det blev en platta lagom till festivalen 1999.

KnockOut Greg & Blue Weather: "Seven, Eight, Nine, Ten & Out!" BUZZ-8010 (1999). Inspelad 1997 - och jag skulle ha givit ut den. Men så fick de ett erbjudande från Norge (Blue Mood Records) som de nappade på, sen slarvade norrmännen bort korten fullständigt. Vi fick göra den platta som skulle gjorts med det omslag de ville ha. En tråkig historia.

KnockOut Greg & Blue Weather: "The Wig-Flipper" BUZZ-8012 (2000). Knockis fjärde, deras definitiva platta. Förresten: vi hoppas på en Knockisturné i Japan!

Jump 4 Joy: "Keep It Up" BUZZ -8014 (2000). Release i april. Deras två föregående återutges också på Last Buzz under maj månad.

Om jag skulle nämna någon favorit av vad jag själv givit ut på egen label? Bluebirds första CD. En av de bästa plattor som givits ut i Sverige någonsin. Jag har inte själv producerat den - har bara haft glädjen att ge ut den! Dessutom tycker jag att Knockis senaste är en kanonplatta. Även Sam Rocket - den är ju ren swing.

Något du gärna skulle vilja ge ut framöver? Soulmates, Bluebirds och Wreckless! Jag skulle inte ha något emot att ge ut Buckaroos heller, exempelvis. Hade passat mej väldigt bra. Och Go Getters (från Västerås). Eller Phil Thrigwell & The Deputies. Eller Wildfire Willie & The Ramblers. När det gäller blues gillar jag ju Harmonica Henry & The Blues Rockers. Och Svenne (Zetterberg). Jag fick en kanonbra demo av Johan Blohm, pianist i Refreshments. Han kan sin Jerry Lee! Jenny Bohman, hon är en begåvning. Och gärna en fullängdare med Sue Sergel.

Går det att sälja Last Buzz CD till utlandet? Jadå. I Norge säljer vi genom Cruisin' Records i Oslo, både butik och postorder. I Danmark genom grossisten Voices Of Wonder. I Finland genom Goofin' Records via K-Tel. Tyska Crosscut Records säljer Last Buzz: köper dem från Smokestack i Stockholm Och Pacific Blues i Burbank, Kalifornien, ägd av Jerry Hall, har lagt ut tre av våra titlar på sin hemsida och dessutom sänt ut ex till diskjockeys i radion. De titlar de får napp på tänker de distribuera till skivaffärer. Tyskland har varit den stadigaste marknaden, men Finland kommer starkt: Knockis turnerade där nyligen!

Hur mycket av ditt dygn är Last Buzz? Det varierar. På senaste tiden har det varit väldigt mycket. Men ibland har det ju gått halvår mellan utgivningarna. Då är det ju lite stiltje - och då har jag fullt upp med annat. Göra virtual reality-applikationer, läsa på universitetet, skriva universitetsuppsatser. Jag har ju fler intressen än musik, exempelvis film, gärna film noir. Och tecknad film. Arkitektur, konsthistoria och - att resa. Resa i Asien.

Men jag kom fram till att vad jag var bäst på, det var att leta fram begåvningar. Producentrollen, det var vad jag var bäst på. Mycket bättre än på att vara konstnären himself, eller teknikern. Jag kan fuska lite i de rollerna, men den som passar mig bäst är producenten. Men ibland kan det välta över i att jag blir administratören och bara håller på med papper. Håller ordning på de slarviga musikerna. Vad jag är mest intresserad av är att vara med i den kreativa processen: att vara producenten i studion tillsammans med teknikern och bandet.

Ibland måste du väl uppmana musikerna att 'kill your darlings'. Jo, det är mycket sånt. Inför den senaste Knockisplattan fick jag ju råmixar och så. Och då sa' jag: "Här har du ju ett jättefint pianosolo, Freguz. Varför dölja det bakom riffande saxar som ändå bara spelar samma ackord låten igenom. Sänk saxarna, ta fram det intressanta. Sånt var de ju receptiva på, men ibland var det vissa låtar där jag sa: "Det här funkar inte, det här är för fyrkantigt, för tråkigt. Stryk den låten och ta med den här i stället." "Jamen den stressar vi, där spelar vi fel". "Jaja, men man spelar inte in plattor för sina musikkollegor, man spelar in plattor för dom som lyssnar och dansar till dom. Hellre då en låt som det är bra drag i, rätt känsla och feeling och swing - och ett och annat felspel här och var - än en låt som är fullständigt perfekt men kliniskt död." Och för att övertyga artisterna om det, då får man lägga upp all den diplomatiska övertalningsförmåga som jag i bästa fall kan besitta. Då är ju ändå Knockisbandet ett mycket vänligt band med sympatiska icke alls egotrippade människor, som går att prata med om annat än musik. Det är mycket personkemi, det måste ju funka.

Skivproducenten motsvarar ju regissören i filmsammanhang. Att kunna lyfta fram begåvningarna och få dem i rätt sammanhang - optimala förutsättningar - fånga det kreativa ögonblicket i flykten. Det där glittrandet, det är det man lever på. Det skall leva. Liv till varje pris som Bo Widerberg sa'. Eller som mitt favoritcitat i sammanhanget:

Carl Perkins hade ju spelat in nåt på fyllan i Sunstudion. Och när han nyktrade till sa' han: "Jamen Sam, det här är ju ett misstag från början till slut." Då sa' Sam: "Hela Sun Record Company är ett misstag från början till slut." Och så ska det va'!